Jag har två dagisminnen kring klättring. I det första klättrade jag och Max upp i toppen på en gran. Den var svinhög. Mycket högre än byggnaderna. Det var så härligt lätt att klättra i granen, vart man än vände sig fanns det alltid en ny gren man kunde nå. Och grenarna var kala där inne vid stammen, så det var inga problem att få plats eller hitta ett nytt grepp. Uppåt uppåt uppåt. Fröknarna blev såklart tokiga där nere.

Klättringsminne 2. Det förbjudna köket. Det fanns ett stort matbord där alla barn på avdelning fick plats, och vid matbordets kortända fanns en dörr. Den ledde in i köket och i köket, där fick bara de vuxna vara.

Vid något obevakat tillfälle slank vi in, jag och Max. En ny värld, full av skåp och luckor att utforska. På markplan fanns inget av värde, men med en stol här och en låda där så nådde vi överskåpen, och i överskåpen, där väntade skatter. Ätbara skatter. Fredagens efterrätt. Tackar tackar.

Det fanns fröknar på dagis, och så fanns det Margareta. Margareta som kunde spänna blicken i en och få vilket barn som helst att tystna.

Det var bråk vid sandlådan. Oklart om vad, men tydligt att någon skulle behöva ge upp. Argumenten och tjurigheterna flög fram och tillbaka tills de ofattbara orden hördes.

“Isåfall hämtar jag Margareta”
Max hade släppt bomben.

“Det vågar du inte” sa vi andra. Ingen vågade ens prata med Margareta, han bluffade. Nej, han gick verkligen och hämtade henne. Det fanns bara ett alternativ kvar: flykt.

Det fanns en grabb på min förskola som hade någon form av funktionsnedsättning. Det är svårt såhär i efterhand att veta exakt vad, men han var annorlunda. Kanske var han bara en udda fågel.

Och det är ett hårt liv att vara annorlunda som barn. Vid något tillfälle så kissade en kille i en gul plastmugg och frågade grabben om han var törstig?
“Det är apelsinjuice” intygade alla vi andra och såg på med stora ögon när muggen närmade sig hans läppar och han tog en första klunk.

Lycklig barndom?