Det första minnet jag har, som jag tror är mitt eget minne, kommer från en åker i Estland. Kanske är det inte fullt ut mitt eget minne. Jag har bläddrat i fotoböcker och sett mig själv som en liten knate ståendes på den åkern. Det har också funnits en halv tegelsten i vårt hem som sägs komma därifrån. En souvenir, handplockad och utvald av en två-åring.
Det som gör att jag misstänker att detta är ett eget minne, och inte ett fabricerat, är blåsten. Det blåste så vansinnigt hårt där på åkern. Och jag minns känslan. Vinden som greppar tag i min overall och försöker dra mig bakåt. Vinden som är som en vägg. Jag kan luta mig framåt utan att falla. Vinden som upptar utrymmet mellan mig och min pappa där på andra sidan åkern. Vinden som håller mig fast, som gör att jag inte kan ta mig hem. Vinden som gör att en annars kort promenad nu blivit oändligt lång.
Jag minns det som att hela åkern låg mellan mig och tryggheten, och där emellan stod vinden som en ond kraft. Jag förstår idag att det förmodligen inte rörde sig om mer än 10 steg för en vuxen människa.
Jag minns också glädje. Det var kul att leka i vinden. Kanske är det kombinationen av fascination och skräck som gjort att minnet naglat sig fast. Kanske fanns det andra stunder som gav lika djupt intryck, men utan fotoböcker och tegelstenar har de fallit i glömska.