Jag gick på gräshoppan. Och på gräshoppan gick även Louise. Snyggaste tjejen på dagis. Snyggast på både gräshoppan och myran.
Jag minns inte om vi var bra kompisar men vi lekte en del i alla fall. Och framförallt minns jag den där eftermiddagen när vi hade gömt oss i kojan och Louise hade information att dela. Information om parning. Djur parade sig, och det kunde också människor göra. Sen åkte byxorna av och det var time to inspect the goods.
Jag frågade Louise om vi inte skulle testa para oss. Hon ville inte. Kanske finns det något biologiskt inbyggt som gör att kvinnor är mer försiktiga i sitt val av partner. Kanske tyckte hon inte att jag kändes spännande nog. Kanske har en så ung kropp noll sexualdrift, och allt snack om parning var likställt med att man hittat en fascinerande pinne, eller att morötter växer under jorden. Kanske berodde det på att Max Fredriksson var med i kojan och parning var ingen aktivitet som skulle utföras inför publik.
Stunden i kojan tog slut, och även om parningsmomentet uteblev så kändes det ändå som någon slags vinst för mig. Och för Max. Våra ögon hade sett ljuset, och ljuset fanns inte bara hos Louise. Vi tog ett varv utomhus, och hittade vi ett par tjejer på en plats fri från fröknar så gav vi dem dealen: visar ni, så visar vi.